Det är precis så jag känner mig just nu...
Jag och P har känt varandra i 18 år och vart bästa vänner. Hon har a l l t i d varit störst, bästa och vackrast och vi alla andra har accepterat det, och sett upp till henne. Men sen hon flyttade så har allt bara fallit i bitar, dessa tre såkallade egenskaper har bara blivit större och stigit henne över huvudet. Hon skryter om saker som är pinsamma, tror att hon kan få allt med ett litet leende och ser ner på oss "vanliga svensson". Det är i alla fall så hon framställer sig själv. Jag och N åkte och hälsade på henne efter mycket tjat från P´s sida. När vi kommer fram är allt jätte trevligt och vi trodde att det skulle bli en bra helg. Men det vändre rätt så snabbt, hon glömde bort sina barndomsvänner i sitt e g e t hem, lät oss passa alla väskor på festen, medans hon själv minglade runt hela kvällen, klampade in i sovrummet med en främmande kille mitt i natten för att hämta kondomer för att sen gå och ligga i en hippie buss på en sketen parkering och dessutom inte ens sova hemma sista natten innan vi skulle åka hem. När hon klampande in i lägenheten klockan 9 på morgonen så ber hon inte ens om ursäkt för gårdagen utan beter sig som att inget har hänt. När vi skulle åka hem sen så följer hon inte ens med till stan för att ta bussen till Stockholm. Efter att vi tvingat henne att följa med till bussen som skulle ta oss in till stan så suckade och stönade hon. Inte ens det kan hon ställa upp med när vi aldrig ens har varit i den stan. När jag och N hoppade på bussen visade jag gott och väl att jag var irriterad och nu två månader senare hör hon av sig. Sent på tänkt kanske?
Jag och P har känt varandra i 18 år och vart bästa vänner. Hon har a l l t i d varit störst, bästa och vackrast och vi alla andra har accepterat det, och sett upp till henne. Men sen hon flyttade så har allt bara fallit i bitar, dessa tre såkallade egenskaper har bara blivit större och stigit henne över huvudet. Hon skryter om saker som är pinsamma, tror att hon kan få allt med ett litet leende och ser ner på oss "vanliga svensson". Det är i alla fall så hon framställer sig själv. Jag och N åkte och hälsade på henne efter mycket tjat från P´s sida. När vi kommer fram är allt jätte trevligt och vi trodde att det skulle bli en bra helg. Men det vändre rätt så snabbt, hon glömde bort sina barndomsvänner i sitt e g e t hem, lät oss passa alla väskor på festen, medans hon själv minglade runt hela kvällen, klampade in i sovrummet med en främmande kille mitt i natten för att hämta kondomer för att sen gå och ligga i en hippie buss på en sketen parkering och dessutom inte ens sova hemma sista natten innan vi skulle åka hem. När hon klampande in i lägenheten klockan 9 på morgonen så ber hon inte ens om ursäkt för gårdagen utan beter sig som att inget har hänt. När vi skulle åka hem sen så följer hon inte ens med till stan för att ta bussen till Stockholm. Efter att vi tvingat henne att följa med till bussen som skulle ta oss in till stan så suckade och stönade hon. Inte ens det kan hon ställa upp med när vi aldrig ens har varit i den stan. När jag och N hoppade på bussen visade jag gott och väl att jag var irriterad och nu två månader senare hör hon av sig. Sent på tänkt kanske?
-
1 kommentar:
Piú giú, in fondo alla Tuscolana...CARPE DIEM ...passavo per un saluto!
Skicka en kommentar